Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 28 juli 2017

Damen

Gatan, gasta, går, grön, gömma

Igår såg jag den magre mannen igen. Hela tiden känner jag oro över att han ska ta snedsteg och ramla. Balansen är så dålig att det tar en bra stund för honom att komma över gatan och jag vet hur spårvagnarna kör utan att ens göra en ansats till att sänka hastigheten. Även om de ser hinder på spåret i form av en människa. Hans klädsel är alltid oklanderlig. Jag känner sympati för honom, vill öppna fönstret och gasta:

"Jag håller på dig!"

Alldeles intill där mannen kliver upp på trottoaren står en äldre kvinna. Han går så nära att de näst intill vidrör varandra. Svårt att avgöra hennes ålder, men jag skulle kunna tänka mig att hon redan har varit pensionär ett antal år. Jag har sett henne också tidigare. På exakt samma plats, väntande på spårvagnen. Idag har hon en hallonröd, fotsid sommarkappa. Hon har inte knäppt kappan utan då och då tar vinden tag i den och jag kan se att hon har en grön dräkt under. Limegrön. Jag ler och känner sympati även för henne. Tycker att hon är modig som inte drar sig för att synas. Alltför många äldre kvinnor klär sig i beigt och brunt. Som om de måste gömma sig. Som om deras tid i det sociala livet är förbrukad. Är det så?


4 kommentarer:

  1. Det hoppas jag verkligen inte den är!

    SvaraRadera
  2. Bra! Vem definerar ens tid i det sociala livet?

    SvaraRadera
  3. Tack! Det gäller att inte falla in i rollen, tror jag. Att våga låta bli. Bara jag själv som kan definiera min roll i tiden. Egentligen.

    SvaraRadera