Det går en vind över vindens ängar.
Det fladdrar till i en tyllgardin. Jag
kan inte höra de orden sjungas utan att få ont i magen. Vemodet sitter tungt som
en gråsten. Kanske gillar jag känslan. Kanske söker jag den? Jag har också
flera gulnade fotografier. Ibland tar jag ett ur högen och studerar det
ingående. Speciellt ofta väljer jag bilden av min pappas familj. Ett typiskt
fotografi från den tiden. Välkammade, uppklädda och med strama miner tittar
alla fyra rakt in i kameran. Min farmor med en aning sorgset och svagt leende.
Jag har aldrig träffat henne. Jag skulle vilja fråga farmor vad hon tänkte på.
Den gången. Jag grubblar på vad hon skulle svara.
Jag har så många frågor. Men ingen som kan svara.
SvaraRaderaMamma berättade mycket, men jag var för ung för att förstå vad jag ville veta. Sen. Nu.
Du har, med din text, satt fingret på något som berör de flesta av oss.
Tack Kraka.moah för din fina kommentar!
RaderaDet är verkligen en melodi som väcker många tankar...
SvaraRaderaKram
Den visan har jag sjungit många gånger, underbar. Och visst finns det mycket att studera i ett fotografi. Nästan som en berättelse i sig!
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaVad fint och vemodigt skrivet! jag blir genast nyfiken på farmorsgestalten.
SvaraRaderaTack för era kommentarer!
SvaraRadera