Färden hade varit lång. Från värmen
i södra Portugal ända till svala lilla Hedekas. Känslan att låsa upp den slitna
gamla dörren var först främmande, sen bekant. Jag visste ju egentligen att jag
måste vicka på ett speciellt sätt för att nyckeln ska ge upp och låta mig komma
in. Jag glömmer så fort. När jag skulle betala i butiken kunde jag inte erinra
mig kortkoden. Det blev inhandling på kredit. Inga kontanter nu för tiden. Så fort
jag kom tillbaka till huset utbrast jag.
”2244 var det ju!”
Jag väntade en stund med att åka
tillbaka till affären. Först ville jag ha en kopp kaffe med ett wienerbröd,
sittande på trappen. Jag blickade uppåt himlen. Tjocka moln svepte snabbt
förbi. I kanten såg jag en blå strimma. Kanske skulle solen snart värma mig. Jag
lutade mig bakåt och vilade mig en stund.
Borta bra, men hemma bäst. Det är ett elände med de där koderna. Ang kommentar hos mig, tror att det är ett gammalt namn, som syftar på den oländiga terrängen.
SvaraRaderaVad fint att sitta så där på trappen! Hoppas solen kommer!
SvaraRaderaHärligt med kaffe och wienerbröd! Stämningsfullt!
SvaraRadera