O-praktisk

Som vanligt satt mannen på sin plastback till höger om ingången. En rutig halsduk var virad runt huvudet och hopknuten under hakan. Tunna flingor av is glimrade i hans mustasch. Han sträckte ut armen mot mig och skakade muggen. Ett skramlande ljud nådde mig. Muggen var sliten, fransig i kanterna.  Jag kände igen den runda loggan i brunt och grönt från den stora norska kaffekedjan.

Jag skakade på huvudet åt mannen. Gick vidare in och samtidigt som jag trängde mig genom entréns virvelliknande stålkonstruktion nappade jag tag i en röd plastkorg. Jag lät blicken svepa över hyllorna och när jag fick syn på en vara jag behövde, sträckte jag mig fram, tog tag den och lade ner i korgen. I min lilla trånga opraktiska kvartersbutik fick man bara en chans. Det var väldigt svårt, om man missade något, att ta sig tillbaka. Det visste jag av erfarenhet.  Tre gånger tog det för mig innan jag lärde mig. Första gången glömde jag toalettpapper. Jag vände mig om och direkt körde jag näsan i en svart yllerock.

”Och var tror du att du ska?”

”Jag glömde en sak bara”, sade jag och började ta ett steg åt sidan för att tränga mig fram.

Med möda vände han på sin stora kropp och klämde in ryggen mot väggen. För att slippa dra ansiktet över hans vassa rock vände jag bort ansiktet. Jag tvingades ursäkta mig många fler gånger innan jag fick mitt toalettpapper.

Kön till kassan började den gången som alla andra gånger redan vid grönsaksdisken. Jag stirrade rakt ut i intet och stötte då och då till korgen på golvet. Med ett skrapade ljud av grus mot stengolv åkte den iväg en halv meter.  

När jag kom ut satt mannen kvar. Han log stort. Ett par tänder i överkäken fattades. Han tog tag i min ena hand och kysste mig på handryggen.