En hänförande majdag

 

Tänk om mamma hade varit med idag. Vad vi skulle ha njutit tillsamman, hon och jag. Vi hade börjat med att gå ut på terrassen, svepa den röd- och vitrutiga bomullsduken över trädgårdsbordet och dukat med vita tallrikar och vinglas. Sen hade vi rätat på ryggarna, dragit långa djupa andetag och under en lång stund blickat ut över hennes söta radhustäppa. Himmelskt, skulle vi unisont ha sagt till varandra, gudomligt. Därefter hade vi gått in i köket och tagit fram den nygräddade Västerbottenpajen och dragit korken ur rosévinsflaskan.

Under tiden vi åt och drack skulle vi ha skålat för varandras goda hälsa och i mun på varandra diskuterat livet. Att mamma var irriterad på grannen som under en veckas tid hindrat henne från att vistas på terrassen. Han hade lagt ut hönsgödsel på sitt grönsaksland och lukten stack som nålar i näsan och ända upp i hjärnan. Och jag skulle ha berättat om den enerverande chefen på jobbet som krävde att jag skulle arbeta övertid och till och med på lördagar.

Jag längtar efter min mamma och våra gemensamma stunder. Andligen kommer hon alltid att finnas hos mig. Jag känner ständigt hennes närvaro och jag kommer aldrig att glömma hennes pingpongskratt.