Sanningen

Fortsättning på berättelsen:

 

”Bara sanningen. Att du orsakat firman förluster.”

”En gång. En gång”, upprepade hon i högre ton.

Han gjorde en slängande gest med huvudet.

”En stor summa pengar.”

Han sniffade på vinet, tog en klunk och såg upp på henne. Hans svarta uppåtkammade lugg hade ramlat ner och låg som feta slingor på varsin sida av pannan. Några tunna testar vilade på hans ögonfransar och ramlade ner i ögonen när han blinkade. Han svepte upp håret med ena handen. Lika fort ramlade det ner igen.

”Du var inte sen att berätta vem det var förstås.”

Hon hävde i sig resten av vinet och svalde hårt, utan att över huvud taget känna smaken av drycken. Det kunde lika gärna ha varit unket vatten som stått för länge i rumstemperatur. Hon tog tag i flaskan och utan att bjuda honom fyllde hon sitt eget glas, så häftigt att det skvimpade kallt vin över hennes vänstra hand.

”Det var jag tvungen till.”

Han höll fram sitt tomma glas. Hon reagerade inte, utan stod kvar och lutade sig mot köksbänken.

”Inga tankar på att vi låg i samma säng? Rätt ofta.”

”Man får skilja på arbete och det privata.”

”Beskrev du också vad du gjorde när vi var på firmans resa till Sälen? Hur det hela började. Hur du söp mig full på kvällen och vad du gjorde sen? På ditt rum.”

”Jag…”

”Talade du om vad du sysslade med? På kontoret. Kallade in mig på ditt rum. Ofta. Stod i dörren och vinkade inbjudande med pekfingret. Med ett flin över hela ansiktet gav du mig presenter inköpta på affärsresan. Parfym. Choklad. Ett halsband till och med.”

”Jag…”

”Klart du inte gjorde. Du visste att du hade mig hårt lindad runt samma pekfinger som du så lockande vinkade med. Om du höll mig varm tänkte du att jag inte skulle skvallra.”

”Du ville ha mig. Det såg jag i dina ögon. Och du sa att jag var annorlunda jämfört med dina pojkvänner. Mogen.”

”Slingerbult. Det är vad du är. Du skulle få sparken om jag berättade.”

Hans ögon. Hon kände igen förvandlingen.