Vad är det du vill?

Fortsättning på berättelsen. Senaste inlägget var 4 februari.

 

”Släpp!”

Hon försökte ropa, men det blev bara ett hest väsande. Det gjorde ofattbart ont i armen, den dunkade av smärta. Ilskan drog rakt igenom henne och gav henne krafter hon inte visste att hon hade. Hon spände musklerna, lyckades bända loss armen, tog sats och kastade fram bägge armarna mot honom, i axelhöjd. Tumultet gav henne precis den tid som behövdes, att ta chansen att sikta. Hon lät bägge pekfingrarna dänga in, ett i varje öga. Han skrek. Mitt i kalabaliken hann hon tänka att det lät som om en liten baby skrek. Skärande högt och hysteriskt. Ett löjeväckande ljud som fick henne att häva ur sig ett obehärskat skratt. Han satte händerna för ögonen och sjönk ner på golvet. Ett svagt jämrande hördes från högen där nere, högen som var hennes chef. Hon tog några steg bort.

”Titta på mig.”

”Jag kan inte. Det gör för ont.”

”Titta på mig.”

Sakta tog han bort händerna från ansiktet. Han kisade och blinkade hastigt. Hon såg att tårar rann ner över kinderna.

”Det går över snart”, sa hon och räckte fram en pappersnäsduk som hon dragit upp ur fickan.

”Det gör så djävulskt ont.”

Han tog emot näsduken, drog den över kinderna och baddade sen ytterst försiktigt över ögonen.

”Vad tror du det gjorde i min arm, då? Ska vi vara lugna nu och bete oss som folk?”

Utan att svara hasade han, fortfarande nere på golvet, bort till köksbordet. Han tog tag i bordsskivan och drog sig upp i stående ställning. Hon såg att hans kropp svajade.

”Sätt dig.”

Han dråsade ner i en stol och hon satte sig mitt emot honom.

”Kan vi prata normalt nu? Om vår relation.”

”Vad är det du vill?”