Granen

Fortsättning från gårdagen, 9 februari:

”Jag vill att du ska sluta uppföra sig som en förtryckare. Översittare.”

Hon försökte fånga hans blick, men han sänkte huvudet, tittade ner i den blommiga vaxduken och drog med fingertopparna över ögonlocken. Ovanför hans huvud såg hon genom köksfönstret att gårdens enormt höga gran svajade oroväckande mycket åt hennes håll. Den stod alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Inom sig kunde hon höra hur stammen knäcktes, hur den med ett brak krossade hennes fönster och grova vassa grenar landade på hennes bord.

”Vet du det att jag inte kan gå till jobbet utan att känna mig orolig? Jag har ont magen jämt. Varenda jäkla dag”, sa hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet.

”Jag måste ju visa att det är jag som är chefen, eller hur?”

Han pickade på sig själv på bröstet med pekfingret.

”Du verkar ha en konstig uppfattning om vad det är att vara en bra chef.”

”Tycker du? Jag måste ju vara extra hård mot dig, eftersom vi har en relation, som du kallar det.”

Han snörvlade, vek upp den tillknycklade pappersnäsduken och snöt sig ljudligt. Hon avskydde människor som måste trumpeta ut sitt snytande. Han tittade upp på henne. Hans ögon såg matta ut och ögonvitorna var fulla av rosa tunna strimmor.

”Vad skulle du kalla det då? Glöm det, förresten. Så här är det. Varje dag, varje vecka, året om, måste jag ta hänsyn till dig. Kolla av ditt humör just den dagen, innan jag tilltalar dig. Du styr hela kontoret med ditt humör.”

”Det är jag som får ta allt ansvar, mig som de på övervåningen kommer att hänga om något händer.”

”Du, alla har ett eget ansvar.”

Han höjde bröstet, öppnade munnen och lät en djup suck flämtande lämna läpparna.

”Återigen, vad vill du?”

Nu tittade han rakt på henne med någotsånär stadig blick.

”Jag vill att du ska fixa ett jobb till mig.”

”Hur menar du?”

”Är det så svårt att förstå? Jag vill att du pratar med dina vänner däruppe och ordnar ett jobb till mig på filialen i New York. Annars…”