Bloggstafett med Kulturkollo på Internationella kvinnodagen

Kanske använder jag min blogg lite annorlunda än många andra. Här publicerar jag kortare texter och skrivutmaningar, inte regelbundet, utan när lusten faller på. Det är i och för sig ganska ofta. Jag är en skrivande person, har blivit publicerad med noveller i veckotidningar, vunnit priser och utmärkelser i novelltävlingar och medverkat i några antologier utgivna både som traditionell tryckt bok och som e-publikation. Jag har även, tillsammans med två andra kvinnor, startat en skrivargrupp. Just nu skriver jag på mitt andra bokmanus, en laddad berättelse om kvinnor ur tre olika generationer. Mitt första manus, en kriminalhistoria, är nyligen skickad till några väl utvalda förlag och nu sitter jag och väntar... på refuser.
 

Rosalind Franklin

Rosalind Franklin föddes år 1920 i London och dog i cancer redan 1958. Hon var något så ovanligt som en kvinnlig forskare. Hon blev mest omtalad för att ha fastställt DNA-molekylens struktur, men var även framstående forskare vad gällde hur vissa virus är konstruerade. Jag har fantiserat ihop en historia med utgångspunkt från fakta som finns om Rosalind Franklin och vad som hände med hennes unika upptäckt.

Efter några år i Paris hade Rosalind Franklin flyttat tillbaka till London och arbetade nu på Kings College. Följande scen, tänker jag mig, skulle mycket väl ha kunnat utspela sig tidigt på våren, en tisdag år 1953.

Rosalind lyfte på huvudet och såg ut genom det höga fönstret med blyinfattningar längst upp. Himlen var mörk, det regnade ymnigt och hon såg hur trädgrenarna svängde kraftigt i vinden. Magen kurrade, hon slängde en blick på armbandsklockan. Hög tid för lunch. Som vanligt hade hon glömt bort tiden. Hon gled ner från den höga laboratoriepallen, slätade till sitt smårutiga grå förkläde och tittade sig omkring i labbet. Tomt, kollegorna hade gått utan att säga till henne. Hon hade varit så fördjupad av sitt arbete att hon inte märkt när de lämnade lokalen. De tyckte förstås att det var onödigt att säga något, eftersom hon ändå inte kunde följa med, tänkte hon. Som kvinna fick hon inte vistas i universitetets matsal, det universitet som var hennes arbetsplats. I början mådde hon fysiskt illa vid tanken på orättvisan, men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Onödigt mycket energi krävdes, som hon hade mer nytta av i arbetet. Faktum var att hon numera tyckte att det var skönt att slippa de manliga kollegornas blickar. Det var både lugnare och billigare att ta med sig en egen matlåda. Idag gick det inte att gå ut i universitetsparken. För kallt och regnigt. Kanske skulle hon ta med en stol och sätta sig i korridoren? Längst bort fanns ett större utrymme som man med lite god vilja kunde kalla ett rum. Ibland kändes det helt nödvändigt att byta miljö. Då dög till och med korridoren. Hon tog av sig förklädet och hängde det på sin krok, hämtade sin mat i kylen och gick ut med lunchboxen i ena handen och en pinnstol i den andra. Medan hon tuggade på sin muffin med stekt ägg tänkte hon på arbetssituationen. Om det inte varit för att forskningen engagerade henne så djupt, skulle hon ha tagit sina saker och lämnat universitetet. Men arbetet på laboratoriet var allt för fascinerande, hennes undersökningar av hur DNA var uppbyggt särdeles intressant. Kanske kunde hon nu, med sina nya rön, bli erkänd som den framstående forskare hon var. En vetenskapsman bland andra vetenskapsmän, med stort inflytande. Hon tog sista tuggan och kramade ihop smörgåspappret, lade tillbaka det i den tomma boxen och reste sig upp.

*******

Samma vår, 1953, tog Maurice Wilkins hennes exklusiva foton som låg i en låst låda i hennes skrivbord. Hon hade efter ett hängivet arbete fångat DNA på bild. Han visste det. Det var inte svårt att få upp skrivbordslådans skrangliga lås, nappa tag i bilderna och gömma i innerfickan på kavajen. Städerskan hade sett honom när han gick ut från rummet, men att han befann sig där var inget underligt för henne. Och vad skulle det göra om hon såg att han rotade i Rosalinds saker? Hon skulle aldrig våga säga något. Han visade bilderna för Francis Crick och James Watson. Vid sidan av Rosalind, var dessa två män hans närmsta forskarkollegor. Med Rosalind Franklins kort som stöd, lyckades de så småningom konstruera en modell av en DNA-molekyl, som passade ihop med alla andra bekanta fakta. Nu var det brådskande att offentliggöra resultatet innan Rosalind eventuellt hade tankar på att göra något. Under tiden de tre männen jobbade med DNA-forskningen, tröttnade dock Franklin på den dåliga arbetsrelationen med Wilkins. Hon sökte annat arbete och började istället på Birkbeck College och fortsatte sin tidigare forskning om virus.

Året var 1962. Rosalind Franklin hade dött i cancer fyra år tidigare. 37 år gammal. Verkligen lägligt, nästan som om de tre männen på något oförklarligt sätt hade haft med saken att göra. Nu skulle Nobelpriset för upptäckten av Deoxiribonukleinsyrans hemlighet delas ut. Enligt nobelstiftelsens stadgar kunde högst tre personer dela på priset. Rosalind var död och kunde inte protestera. Bestämmelserna sa dessutom att det inte gick att få priset postumt. Överenskommelsen att aldrig nämna Rosalind Franklins betydelse i sammanhanget var tyst. De tre männen i pakten, Crick, Wilkins och Watson, var helt överens.

Här nedan är listan på övriga bloggar som är med i Kulturkollens bloggstafett:

00.01 Kulturkollo
01.00 Breakfast Bookclub
02.00 Som ett sandkorn
03.00 Västmanländskan
04.00 Fiktiviteter
05.00 Feministbiblioteket
06.00 Kajsas bokblogg
07.00 ... och dagarna går
08.00 Bokhyllad
09.00 Pappersfågel
09.30 Bokbabbel
10.00 Lyrans Noblesser
10.30 The World I Live In
11.00 Endast E-böcker
11.30 JoS blog
12.00 En oväntad glänta
12.30 Bakbokmat
13.00 Hanneles bokparadis
13.30 Draw, read and take a photo
14.00 Tankar från mitt fönster
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
15.30 The Road so far
16.00 Tittelina
17.00 Litteraturkvalster & småtankar
18.00 C.R.M Nilsson
19.00 Lottens bokblogg
20.00 Carolina läser
21.00 Den läsande kaninen
22.00 A room of my own
23.00 När det börjar
23.59 Kulturkollo