Kappan

Den var länge Karins favorit. Himmelsblå och med vit bullig teddykrage som hon vek upp så att den skyddade hals och haka. Mamma hade köpt den till slut, efter mycket tjat och ideliga påstötningar. Antagligen visste Karin att hon skulle vinna på sikt. Att mamma skulle kapitulera förr eller senare. När de kom hem la hon den på sängen och drog med fingrarna över det mjuka tyget. Hon kunde inte se sig mätt på den. Försiktigt tog hon upp den, drog den på sig och knäppte de mörkare blå knapparna. Medan hon speglade sig i mammas helkroppsspegel vände och vred hon på kroppen. Hon kände sig som en mannekäng som visade kläder på en uppvisning. Hon föreställde sig alla fina damer som med avundsjuka blickar satt på stolar nedanför podiet och betraktade hennes vandring förbi.

Men nu hade hon tröttnat. Hon förstod inte varför, men nu hade hon inte använt den på flera månader. Utan att meddela henne innan hon gick iväg hade mamma tagit med den till lördagens loppmarknad och skänkt den till Lions. Mamma berättade vad hon gjort först när hon kom hem. Och att den redan var såld. Mamma hade sett när det skedde. Karin riste till. Ryste i hela kroppen. Kappan var inte längre hennes.

Det var på måndagen i skolan hon fick syn på kappan på lunchrasten. En tjej som hon visste kom från en fattig familj hade den på sig. Karin kastade några hastiga blickar och undrade om tjejen visste att det varit hennes.