Bertil och jag

Bertil och jag hann precis sätta oss ner. I nästa ögonblick rasslade det till och genom fönstret såg jag tågstationen börja röra på sig. Fast det var förstås tåget som var i rörelse, inte stationsbyggnaden. Det var ett så kallat "trompe l'œil", tänkte jag. Jag lurade mitt eget öga. Efter några minuter hade min andning lagt sig och svettningarna svalnat. Först då såg jag våra medpassagerare. Det var som om de varit osynliga för mig tills nu. Ett annat synfenomen. En yngre kvinna med en blommig sjal som dolde håret satt mitt emot oss. Hon verkade inte ha lagt märke till oss, utan hade ansiktet oavvänt riktat ner mot knäet. En bebis invirad i en grå filt låg i hennes famn. Jag kunde se en minimal näsa och en rund persikofärgad kind titta fram. Snett mitt emot oss satt en yngre man med blåsvart axellångt rakt hår, iklädd glasögon med enormt stora fyrkantiga bågar som dolde halva ansiktet. Han höll munnen lite öppen. Jag såg två stora framtänder som stack ut en aning. Han hade en CD-spelare i knäet. Jag vet inte varför jag sa det. Men jag sa:

"Har du någon bra musik?"

Det var ingen särskilt begåvad fråga, tänkte jag sen, med en sovande bebis i kupén. För sent. Jag kastade en blick. Hon hade inte rört sig utan satt likadant med huvudet riktat rakt ner mot bebisen.

"I don´t understand", sa han. "Do you speak english?"

"I am sorry. I mean. Do you have any good music?" Jag pekade med huvudet mot apparaten. "In that."

"Yes", sa han och lyste upp i ett stort leende med jättemånga stora vita tänder. "If you like Pakistan music."

"I don´t know, really."

"I have a song that is number one on the top list in my country, for the moment."

"OK. Why not? Can we listen?"