Rummet

Foto från http://lajkat.se/13-personer-som-bokade-en-semester-men-fick-en-chock-nar-de-oppnade-hotell-rummet/

 

I samma ögonblick som vi körde in i Kützingen sänkte sig skymningen över staden.

"Några hotell måste det väl finnas även här", sa Bosse.

Vi parkerade bilen och gick iväg för att jaga ett rum för natten. Omgående fick vi syn på ett hotell på andra sidan gatan. Över dess ingång satt en skylt; Hotell Kützingen. Med snirkliga bokstäver lyste namnet i stark grön neon. Vi klev in. Den minimala receptionen var tom. Det luktade mat. Jag försökte identifiera doften. Kanske Biff Stroganoff. Jag var hungrig, magen knorrade. Röster och porslinsklirr letade sig ut från rummet intill. Det verkade vara hotellets restaurang. Genom dörrens frostade glas skymtade vi människor. Bosse tog tag i handtaget och öppnade dörren. Efter någon minut lyckades han hejda en ung kvinna klädd i svart snäv kjol, vit blus och ett vitt litet förkläde kantat med spets i samma färg. Hon stannade liksom i farten bärande på två tallrikar potatis och vad som såg ut som skivad stek.

"Jag kommer strax."

Vi gick tillbaka till receptionen. Väntade. Väntade. Ingen kom. Jag kände hur irritationen tog ett djupt tag i mig. Trött efter att ha befunnit mig på väg hela dagen och dessutom hungrig. Då är stubinen kort. Jag gick tillbaka in.

"Vi väntar där ute. Fortfarande", sa jag i hög ton.

"Jag kommer har jag sagt", sa samma kvinna som tidigare i ungefär samma höga ton som jag.

Till slut kom hon. Med långsamma rörelser tog hon fram en voluminös och tjock liggare och präntade utan brådska in våra namn. Trappan upp var trång, luktade gammal cigarr och lampan funkade inte. Uppe på andra våningen fick vi treva oss fram i den mörka korridoren. Jag kan säga att den natten sov jag inte.