Middagen

"Vår speciella festrätt", sa hon och pekade med hela handen mot aladåben. "Vi älskar aladåb med kalvkött. Friterad potatis och en kall Rhode Islandsås är ett absolut måste att ha till."

Det vände sig i magen. Jag tyckte att det en väldigt underlig blandning. En meny få personer skulle gilla hemma i Sverige inbillade jag mig. England hade en speciell matkultur. Den passade mig dåligt. Maten var mest beige till färgen. Vad den än bestod av och oftast tråkigt kryddad. Dåligt kryddad. Nu hade Margaret förstås petat in några morötter i aladåben. Och smutsgröna ärtor. Orange och grågrönt för en gångs skull. Men det hjälpte inte mig så mycket. Aptiten var nere på noll eller egentligen ända nere på minus. Jag stålsatte mig. Det gick inte att komma undan. Nu fick jag genomlida måltiden. Jag la upp så lite jag kunde utan att det såg iögonenfallande ut. Spred ut det på tallriken. När Tony hällde upp vinet, det var uppenbart att det var det enda han hade i åtanke att tillföra middagen, lät jag honom hälla ända upp till glasets kant innan jag sa stopp. Jag la märke till att både Kevin och Margaret under tiden satt stilla och iakttog flödet, men ingen kommenterade. Jag kände hur mina kinder hettade, men tänkte att vinet kunde vara bra att skölja ner maten med om jag blev tvungen för att lyckas svälja. Att det i deras ögon var för tidigt på dagen att hälla i sig sådana mängder vin kunde jag leva med.

"Bon appetit", sa Margaret och tittade på var och en av oss med glaset höjt.

Alla mumlade något liknande och tog en slurk vin.

Jag började med att peta bort gelé från en bit kalv, tittade som hastigast runt bordet för att kolla. Ingen såg ut att ha reagerat. Tillsammans med en morotsslant spetsade jag en liten snutt kött på gaffeln och förde besticket till munnen. Moroten var så mjuk att den omedelbart smälte bort i munnen. Jag tuggade på köttet. Som jag trott var smaken neutral. Det gick att äta.