Startskottet för yrkeskarriären fyrades
av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt
väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt
klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon
kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon
fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon
ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det
gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder
av frustration å hennes vägnar.
Hur kunde det gå så fel sen? Att hela
tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina
bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta
bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick
ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka
tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.
Hon satsade åtminstone. Tufft.
SvaraRaderaPrecis. Och tack!
RaderaDet är bättre att satsa stort än inte alls. Sedan gäller det att försöka anpassa ""kläderna" och försöka snappa upp och komma ihåg de värsta tabbarna och helst alltid göra nya ... ;)
SvaraRaderaDet har du rätt i Bosse! Tack för din kommentar ♥
RaderaAtt våg satsa är viktigt, halvvägs liksom
SvaraRaderaSå är det Pia ♥! TAck!
Radera