Amen

”Amen”, sa prästen och betraktade kyrkans tak med händerna knäppta. Sakta förflyttade prästen blicken från skyn och lät den landa på oss församlingsbor, nickade och gjorde en svepande gest mot utgången. Skyndsamt och under ett lågmält surr vandrade vi ut på kyrktrappan, drog en djup suck och gick vidare ut i sommarsolen.

*

”A … men”, sa jag. ”Det var ju inte så jag menade.”

”A … men”, sa han. ”Om du lyssnade lite bättre på vad jag säger skulle du inte missförstå hela tiden. Och sluta att säga amen hela tiden.”

"Amen? Det skulle aldrig falla mig in att säga en sådan sak."