Struktur

Sommaren 1967 kommer jag ihåg som varm. Het faktiskt. På dagarna var det bara mamma och jag hemma. Pappa var på jobbet, förstås. En vana som jag lagt mig till med var att en gång i veckan gå ner till kiosken för att köpa veckotidningen Allers. Jag älskade att läsa följetongen. Den kittlande spänningen i att inte få veta hur det gick förrän ett antal veckor senare. Jag la mig på gräsmattan på en filt och försvann in i det nervkittlande händelseförloppet. Mönstret var alltid detsamma fast i olika miljöer. Den här gången var det en kvinna som tappat minnet i en bilolycka. Hon kände inte igen fästmannen som dagligen kom för att hälsa på henne på sjukhuset. Jag som läsare visste att hon var lurad. Mannen var en fejk. Ont uppsåt fanns. Näst sista delen slutade med att kvinnan satt framför en spegel, iklädd brudutstyrsel. Dags för giftermål med fästmannen. Precis i det ögonblicket stod det klart för henne. Hon mindes allt. Han ropade på henne:

”Älskling. Det är dags att åka nu!”

Den måndagen, första veckan i juli, började pappas semester och vi åkte till Öland. När vi satt upp tältet och allt annat var iordning kastade jag mig iväg till tältplatsens kiosk. Allers var slutsåld! Dagen efter fick jag pappa att gå med på att åka in till Borgholm för att leta efter tidningen. Efter några fruktlösa försök hittade jag till sist ett exemplar. Jag drog ut på det. Läste inte sista delen av följetongen förrän vi åkt tillbaka, ätit middag och gått en kvällspromenad. Då satte jag mig under en björk och läste.

 När hon stirrade på sig själv i spegeln kom minnet med ens tillbaka. Fästmannen var en bluff.