Sommaren
1967 kommer jag ihåg som varm. Het faktiskt. På dagarna var det bara mamma och
jag hemma. Pappa var på jobbet, förstås. En vana som jag lagt mig till med var
att en gång i veckan gå ner till kiosken för att köpa veckotidningen Allers. Jag
älskade att läsa följetongen. Den kittlande spänningen i att inte få veta hur
det gick förrän ett antal veckor senare. Jag la mig på gräsmattan på en filt
och försvann in i det nervkittlande händelseförloppet. Mönstret var alltid
detsamma fast i olika miljöer. Den här gången var det en kvinna som tappat
minnet i en bilolycka. Hon kände inte igen fästmannen som dagligen kom för att
hälsa på henne på sjukhuset. Jag som läsare visste att hon var lurad. Mannen
var en fejk. Ont uppsåt fanns. Näst sista delen slutade med att kvinnan satt
framför en spegel, iklädd brudutstyrsel. Dags för giftermål med fästmannen. Precis i det ögonblicket stod det klart för henne. Hon mindes allt. Han ropade på henne:
Ӏlskling.
Det är dags att åka nu!”
Den
måndagen, första veckan i juli, började pappas semester och vi åkte till Öland.
När vi satt upp tältet och allt annat var iordning kastade jag mig iväg till tältplatsens
kiosk. Allers var slutsåld! Dagen efter fick jag pappa att gå med på att åka in
till Borgholm för att leta efter tidningen. Efter några fruktlösa försök hittade
jag till sist ett exemplar. Jag drog ut på det. Läste inte sista delen av följetongen
förrän vi åkt tillbaka, ätit middag och gått en kvällspromenad. Då satte jag mig
under en björk och läste.
När hon stirrade på sig själv i spegeln kom minnet med ens tillbaka.
Fästmannen var en bluff.
Bra story i storyn.
SvaraRaderaAlltså vilken snöplig känsla att inte kunna få tag på den sista tidningen efter att ha läst alla tidigare avsnitt av följetongen. Det är i Borgholm det händer ;-)
SvaraRaderaKram
Bra story som sagt. / Kalle Byx
SvaraRaderaSkön tillbakablick - 1967 var ett fint år (tog bla studenten)
SvaraRadera