Det var det som var det värsta. Att vara totalt maktlös. Inkastad och inlåst bakom galler av stål som inte rörde sig en halv millimeter ens om han skakade så hårt han kunde. Han var en ickeperson. En anonym person utan namn, identifierad enbart med ett nummer, 145375. Det var han. Det fanns ingen chans i helvete att komma undan vakternas blickar.
Dygnet runt, när som helst, kunde de dyka upp och lysa med sina skarpa strålkastare till ficklampor. Rakt i ögonen. Avsiktligt bländade de honom. I protest kastade han sig åt andra hållet, så britsen klagade högt. Ryggen ut mot cellen.
Det var förstås ingen tillfällighet att de kom nästan varenda gång han halvminuten innan han börjat meditera. Det var så gement. De visste mycket väl att det var yoga och meditation som höll honom ifrån att braka samman helt. Nu skulle han iväg på ännu ett meningslöst förhör innehållande hot om våld och strängare straff. Det var tortyr. Han skulle aldrig i livet skriva på ett erkännande. Aldrig.
Det känns som en besvärlig situation men har man inget att erkänna ska man inte göra det.
SvaraRaderaGod onsdag!
Starkt. Skitbra!!
SvaraRaderaJa inte kul alls. En liten scen ur en längre text. Tack!
SvaraRaderaFängslad på fel grunder, alla är vi oskyldiga som sitter inne....?? Vill veta mer
SvaraRaderaThanks Pia! En katastrof för alla som sitter bakom galler oskyldiga.
Radera