Skvatt

 

"Ursäkta, skulle jag kunna få slå mig ner här?" sa mannen på utpräglad engelska med 

stel överläpp. 

"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder på en till. Så klart", fortsatte han och satte sig 

utan att vänta på svar på någon av frågorna. "Du känner inte igen mig, eller hur?"

"Du ser bekant ut", sa jag.

"Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är.”

Jag tog en klunk vin ur glaset som precis placerats framför mig av bartendern.

"Jag bor på hotellet där du jobbar", sa han och såg på mig med huvudet på sned.

"Gör du? Jag har nog inte sett dig där. Kanske förresten”, sa jag och la också huvudet 

på sned.

"Kära nån, jag har ju inte presenterat mig. Kevin heter jag."        

"Karin. Nu kommer jag ihåg. Jag såg ett namn i gästliggaren. Kevin ... något?”

"Du är från Sverige?" sa han.

“Hörs det?”

“Du förstår, jag är ett språkgeni. Du har inte jobbat här i England så länge, väl?" sa han 

och slukade de sista dropparna i ölglaset. Han vred på huvudet och knäppte ett par 

gånger med fingrarna.

"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta torka ölglaset han höll i. 

"Ville ni något?"

"Ett glas vin och en öl. Thank you.”

"Som ni önskar", sa bartendern med tillgjord röst och gjorde en ful min bakom 

ryggen på Kevin. Jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Trots den skvatt 

befängda mannen som satt mitt emot mig och som orsakade ilande kårar av irritation 

över hela kroppen gjorde jag inte det. Jag satt kvar.