Olja

Leguanen stod stilla och jag stod lika stilla. Så hux flux, utan förvarning, blev jag medveten om att den glidit ner bakom några grova lianer som sträckte sig mot himlen, längre upp än jag kunde skönja. Jag beslutade mig för att gå förbi. Inget hände. Bara kakaduor som skränade i öronen och en vrålapa som hördes hojta.

Jag hittade en stig som jag slog in på. Den måste människor ha trampat upp. Jag vet inte hur länge jag vandrade. En vattenflaska hade jag som tur var lagt ner i ryggsäcken. Nu var den tom och det sved i magen av hunger. Hela kroppen var indränkt i svett. När jag drog med fingrarna över armen fick jag en förnimmelse av jag var inoljad. Kladdigt och halt. Abrupt stannade jag. Röster. Människor fanns i närheten. Jag lämnade stigen och smög. De kraftiga trädstammarna fick ge skydd när jag tassade framåt. Närmre. Nu var de nära. Jag kikade. Ett gäng nakna män målade med kroppsfärg i olika snirkliga mönster utförde en blandning av dans och självförsvarskonst. En av dem brast ut i ett högt tjut. Jag hajade till. Det lät likadant som om ett ångloks tutande. Exakt samma som nattåget jag åkte med från Macapá till Santarém på väg till Manaos häromdagen. Till alla turisters förnöjsamhet körde de fortfarande med ånglok. Hade den här mannen hört det ljudet? Så tystnade han och stirrade rakt mot den plats där jag gömde mig.