Harry och Astrid

Min enda bästa vän, Harry, är frisör. Han har ingen salong utan reser ständigt omkring till alla äldreboende här i trakten och klipper och fönar. Han brukar kalla sig Din hårresande vän. Alla han kommer till skrattar när han säger det. Nästan alla tycker om Harry, utom en av kvinnorna på Smultronbacken, Astrid Svensson. Jag är nästan säker på att hon är dement. Antagligen tar hon igen alla åren hon levt och inte fått utlopp för sin argsinthet, utan gömt den långt inne i kroppen. En av vårdarna som jobbar här berättade för mig att hon under hela sitt vuxna liv levt i ett dåligt äktenskap. Hennes man tvingade henne att huka, att vara hans slav. Klart hon vill ge igen då på dem som finns till hands. Hennes make är död sen en del år. Hon slänger fula ord runt sig till alla som råkar befinna sig i hennes närhet. När Harry kommer säger hon:

”Din Viktigpetter! Du din jäkla stropp! Dra åt helvete!”

Men Harry som på äldre dagar har pånyttfötts och från att tidigare varit ateist nu är hindu, vill vara from. Han ler bara och gör en djup svepande bugning framför Astrid.

”God dag, fru Svensson. Är det en god dag för er idag? Ser ni hur vackert solen lyser idag”, säger han och slänger en blick ut genom fönstret, där det oftast regnar. Men han vet att fru Svensson inte kollar. ”Dessutom är det ju fredag.”

”Jag skiter i vilken dag det är”, säger Astrid Svensson.

Nu för tiden som nybliven hindu, har han märkt att han fått en ny förmåga. Han får varsel om kommande födslar och dödslar. Den här dagen ser han bilden av Astrid Svensson, att hon kommer att somna in i natt och aldrig mer vakna. Därför är han snällare än vanligt. Han vill att hennes sista dag ska vara den bästa på länge.