Mörkret och kryckan

Det var fortfarande mörkt ute. Kallt. I luften svävade skimrande pyttesmå stjärnor av is. Av bilen, som tämligen tydligt lystes upp av en gatlykta, såg hon enbart konturerna. Den var dold av ett tjockt lager snö. Hon tog ett tag om kryckan och haltade sakta mot parkeringen. I bakluckan hittade hon efter en liten stunds letande ett redskap i vars ena ände satt en borste i den andra en isskrapa. Hon lutade kryckan mot bilen och började borsta bort snön. Först bakrutan, sen bakluckan. Därefter metodiskt jobbade hon sig framåt. När snön försvann från rutorna uppdagades en tjock hinna is. Hon lutade höften mot bilen och andades in djupt och pustade långsamt ut några gånger. Sen vände hon på hjälpmedlet och började skrapa. Skrapa, skrapa. Tungt. Det smärtade i armarna. Osäkert linkande tog hon sig runt. 

Hon backade ett steg. Bilen var något så när ren från snö och is. Hon satte en behandskad hand runt dörrhandtaget. Det satt fast. Hon drog med bägge händerna. Med ett skrapande ljud gick dörren upp. Hon slängde in kryckan i baksätet och satte sig bakom ratten. Motorn lät väldigt trött men gick motvilligt igång. En Volvo kan man lita på i alla väder. Imman på framrutan gjorde att hon inte såg ett dugg. Fläkten på. Hon lutade huvudet mot nackskyddet och stirrade i taket. När en rund öppning visade sig i töcknet la hon i ettan och svängde runt parkeringen och ut på gatan.