Ta ton

Bilden kommer från
 https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/

Naturligtvis skulle just hon ta ton. Samma procedur. Och aldrig att hon kunde vara positiv. Alltid negativ, alltid med den gnälliga rösten som gick upp i falsett på slutet. Jag höll mig alltid i bakgrunden, längst ner mot väggen, för att i smyg kunna hålla för öronen. Lite grann bara så att jag ändå hörde vad hon sa. Ganska roligt var det ändå, att hon levde upp till sitt eget rykte. Möte för möte. Från år till år.

"Måste alla andra smutsa ner?" sa hon.

"Alla andra?"

"Jag gör minsann aldrig det. Råkar jag spilla något i trappuppgången går jag genast upp i lägenheten och hämtar skurborsten. En annan sak. Soprummet. Igår var det någon som hade ställt en sliten och äckligt smutsig kaffebryggare på golvet. Den hade väl en gång i tiden varit vit men nu var den mer brunfärgad. Menar han eller hon att någon annan ska ta hand om deras elektriska grunkor som slutat att fungera? Enkelt förstås att smyga ner på kvällen när ingen annan ser."

"Det var ju inte bra, förstås."

"Inte bra? Det var förskräckligt", sa hon och gjorde en grimas som gjorde att ansiktet drogs ihop och blev skrynkligt som ett dragspel. "Och i förrgår hade någon lagt en tax på en av soptunnorna", fortsatte hon.

"En tax?"

"Inte levande, förstås, en i rutigt tyg. Rutig i dystert grönt och blått.

"Det var ju lustigt."

"Lustigt var det verkligen inte."

"Jag förstår. Är det någon mer som har något att säga?", sa han och svepte med blicken över åskådarna.

Tystnad. Jag drog mig mot dörren, öppnade och smet ut. Det sista jag hörde innan dörren gick igen:

"Är det verkligen ingen mer som har något att framföra?"