Den dagen

Den dagen glömmer jag aldrig. Tyvärr, eftersom minnet av händelsen sitter kvar i kroppen som ett infekterat sår. Jag har kommit fram till att jag, för att kunna leva vidare, måste göra en amputation. Planen jag håller på att utforma håller mig sysselsatt under större delen av dygnet. Tanken på att jag snart ska skära bort den delen håller mig helt enkelt vid liv. 

Den här morgonen vaknar jag tidigt. Första impulsen är att jag vet att idag är det dags. Tiden är mogen. Jag äter en stadig engelsk frukost och tar sen en lång het dusch. De oömma kläderna hade jag förberett redan kvällen innan och lagt i rätt påklädningsordning. Svart. Allt var svart, inifrån och ut. Sakta klär jag på mig. Mobilen ligger på nattduksbordet. Jag greppar den och låter den glida ner i ena jackfickan. Målmedvetet går jag rakt genom lägenheten. I hallen tar jag tag i väskan som står redo alldeles innanför ytterdörren, öppnar och går ut.