Hal is

Kärlek. Inte omedelbart. Först efter några år upptäckte jag dig. Jag tyckte att du var sympatisk, behaglig. Aldrig la du ut texten, krävde ingen speciell uppmärksamhet. Du bara fanns där, utstrålade ett lugn. Den här kvällen pratade någon länge. Länge. Vem det var, har jag glömt. Jag hörde hennes höga entoniga röst, men lyssnade inte. Jag sträckte mig fram mot soffbordet för att ta tag i vinglaset. Min blick råkade landa på dig. Jag blev fångad. Ditt sätt att betrakta mig, dra fingrarna över hakan. Jag insåg. Du lyssnade inte heller. Vi reste oss samtidigt. Gick ut på balkongen. Det var vinter, minusgrader och snö i luften. Du öppnade munnen. Vit rök böljade ut mellan dina läppar.

”Vilken befrielse”, sa du. ”Frisk luft.”

Jag drog med fingrarna över balkongens räcke. Det var hal av tunn is. Du satte din hand över min. Flätade in dina fingrar i mina. I dunklet såg jag din profil. Den trubbiga näsan och runda hakan. Trots den kalla isen mot min handflata frös jag inte.