Elin, är det du?

http://www.flickr.com/photos/tomflem/11156061066/sizes/z/in/photostream/


Lukten som slog emot mitt ansikte var säregen. En motbjudande ton av härsken utdunstning som gjorde att jag fick lust att hålla andan. Istället andades jag med korta ytliga tag. När jag tog sista trappsteget upp till våning två flåsade jag högt och svetten trängde fram. Med en irriterad gest drog jag med handen över pannan och svängde till höger in i en lång korridor. Jag läste på skyltarna. Allra längst in hittade jag den. Margareta Svensson stod det på mässingsplåten.

– Elin, är det du?

En krokig gestalt hängde tungt över en rollator. Håret hängde i tunna grå stripor över ansiktet. Mellan hårtestarna skymtade jag hennes regnvattniga ögon. Med några stapplande steg närmade hon sig mig sakta.

– Moster Margareta, sa jag.

Jag gick fram till henne, böjde mig ner, la min kind mot hennes och grep tag om hennes ena hand. Huden var sval och mjuk.

– Hur har du det? sa jag samtidigt som jag gick fram till fönstret.

Utanför betraktade jag parken som omgärdade huset. Björkarnas löv hade börjat anta en guldig ton.

– Det här hotellet är inte alls bra.

– Hotellet? frågade jag och vände mig mot henne.

– Det är bara en massa konstiga gäster som bor här.

– Vad menar du? Konstiga?

– Här finns ingen att prata med. På kvällarna när middagen serveras i restaurangen sitter det alltid en massa gäster runt bordet. Helt knäpp tysta och stirrar rakt ut i luften, sa hon och himlade med ögonen.

– Jaså?

– Ett antal gånger har jag försökt sätta igång konversationer, men nej då. Vad jag än pratar om, får jag inga svar, fortsatte moster Margareta och slog ut med ena handen.

– Kan du få byta hotell, kanske? Har du hört dig för i hotellreceptionen?

– De har inga lediga rum på andra ställen. Fullt i hela stan.

– Men det kanske kommer, sen.

– Vi får se. Jag får nöja mig så länge. Får jag bjuda på en kopp kaffe?