Aldrig mer

Ensamheten tog ett hårt grepp om henne. Med aktiv tankekraft försökte hon mota bort känslan av övergivenhet. Det fungerade inte. Det stela i magen satt som urberget.

Först när han berättade att han skulle åka på kurs till Stockholm under två dagar tog henne hjärta ett glädjeskutt. Äntligen fick hon vara för sig själv, göra vad hon ville hela dagen. Och hela kvällen. Och sova gott på natten utan att bli väckt av snarkningar. Inte kompromissa, inte ta hänsyn.

Med ett stort leende vinkade hon till honom från köksfönstret när han åkte iväg i sin svarta Volvo XC90. Hon gick snabbt in i arbetsrummet och drog för gardinerna. Nu skulle inget få störa henne, inte ens utsikten från fönstret. Hon satte sig vid skrivbordet och startade datorn. Kollade Facebook, några bloggar och Twitter. Inget speciellt tänkvärt att läsa och ingen hade reagerat på hennes nyaste statusrapport som hon hade lagt in, det sista hon gjorde, kvällen innan. Ingen.

Precis när hon, med en ljudlig suck, konstaterat att hennes inlägg i debatten tydligen inte intresserade någon annan än henne själv, hörde hon det distinkta plinget från mobilen. Hon fick ett SMS från sin bror. Han skulle till läkaren. Det var något med magen. Tanken vandrade till meddelandet i gårdagens Dagens Nyheter. Hon förstod inte varför hon slog upp sidan. Aldrig annars fick hon för sig att läsa dödsannonserna. Men den här morgonen gjorde hon det. Hon såg den direkt. Det var som om bokstäverna var självlysande och stack henne rakt i ögonen. Annonsen om ett gammalt ex. Han hade dött. Trots att de inte setts på tjugo år blev hon ledsen. Han fanns inte mer. Aldrig mer.