Kylan

 

 Fortsättning från gårdagens puff, 5/1:

Bild från:

http://www.flickr.com/photos/ghislaine_m/10960004544/sizes/z/in/photostream/

Han gick några steg före henne. Nu bar han inte väskan längre, utan drog den efter sig. Genom sorlet i hallen hörde hon tydligt att ena hjulet gnisslade. Ljudet skar i öronen. Blixtsnabba bilder, minnen från deras gemensamma liv, ilade genom hennes huvud. Hon betraktade en punkt på hans breda rygg. Deras äktenskap hade inte gått som på räls precis, men de hade alltid tagit sig igenom alla hinder på vägen. De hade aldrig fått några barn. Både två hade gått på ändlösa provtagningar, läkarbesök och behandlingar. Inget hjälpte. Men de älskade varandra. Det hade hon varit helt säker på. Tills nu. Kylan. Hans ögon. Hon kände inte igen hans ögon. De lyste blanka som en mörk vintersjö som nyligen stelnat till is. Han stannade för att vänta in att dörrarna gick upp.

”Var har du bilen?”, frågade han när de kom ut.

Utan att svara gick hon förbi honom och rakt över gatan, fram till bilen. Medan han öppnade bakluckan och lade in väskan, satt hon och stirrade rakt fram. En pust av kall luft, sen satt han bredvid henne. Hon startade, lade in backen och rattade ut från parkeringen. Hon sa inget. Ingen sa något.

Innanför dörren hemma drog hon av sig jackan. Den var fortfarande mörk av fukt. Utan att bry sig om det, knycklade hon ihop den och slängde den på en stol.

”Jag packar upp”, sa han.

Hon sa inget.