Kvinnan

Ikväll ska jag träffa en kvinna som jag inte har sett sedan 1990. Tidigt i juni var det. Det hade varit en ovanligt mild vår, vilket hade gjort att syrenernas violblåa blomklasar redan var på väg att vissna. Vi satt på Café Husaren i Haga, på uteserveringen. De klassiskt snirkliga cafémöblerna i vitmålat stål var charmigt slitna och stod direkt på de skrangliga gatstenarna. Där färg fattades tittade rostbrunt fram fläckvis på bordet vi satt vid. Jag satt och vinglade en aning på min stol. Funderade just på om jag skulle rätta till stolen och hade precis svalt en mun kaffe.

”Du tror att du är snygg, eller hur?”

Jag satte ner muggen med kaffe på bordet och stirrade på henne. Jag kunde inte se hennes ögon eftersom de var dolda bakom ett par stora fyrkantiga svarta Ray Ban.

”Men det är du då rakt inte”, fortsatte hon. ”Visst tror du det?”

”Jag tänker inte svara på det”, sa jag och tittade ner i bordet.

”Och charmig. Inbillar dig att du kan charma vilken karl som helst.”

”Varför skulle jag tro det.”

”Tro inte att jag vet att du har siktet inställt.”

”På vad?”

”Min man.”

Precis i det ögonblicket blev det svart. Jag har inte en aning om vad som hände.  I nästa medvetna moment fann jag mig själv springande uppför Aschebergsgatan. Det kändes klibbigt på bröstet. Jag tittade ner. En stor brun kaffefläck bredde ut sig över den vita blusen.

Nu hade hon letat reda på mig på Facebook. Ville att vi skulle träffas. Vi kom överens om att ses. Ikväll.