Caffe Latte

-          En kaffe med mjölk, tack. Och en kanelbulle.

-          Menar du Caffe Latte?

-          Ja, är inte det samma sak?

Lisa lät blicken svepa över lokalen. Längst inne i högra hörnet såg hon ett ledigt bord. Så bra. Där kunde hon känna sig trygg, utsikt över hela caféet och ingen bakom ryggen. Hon trängde sig fram mellan borden. En yngre kvinna gav henne en irriterad blick, som Lisa tolkade som: Måste du gå förbi precis här? Ja det måste jag, svarade hon tyst för sig själv.

Hon var inte säker på hur länge hon hade suttit där, när dörren öppnades. Lisa höjde på huvudet för att kolla. En kvinna i medelåldern klädd i hallonröd yllekappa och röd stickad mössa kom in. Hon hade suttit en bra stund, antagligen, eftersom kaffet i den stora muggen var slut.

      -          Men där är du ju!

Lisa spärrade upp ögonen. Kände hon den här kvinnan? Hennes hjärna började spinna.Vem kunde det vara? Vem, vem, vem? Nej, för tillfället var hon tvungen att konstatera att hon inte hade en minsta lilla susning.

-          Menar du mig?

-          Hej Lisa! Vadå, menar du mig?

-          Nej, glöm det.

-          Jag ska bara hämta en kopp kaffe. Kommer snart. Har du hört något från Martin och Leif, förresten.

-          Martin och Leif?

-          Ja, har de ringt och sagt när de kommer?

-          Nej.

Automatiskt tog hon upp sin mobil ur väskan och konstaterade att, nej, ingen hade ringt. Vem skulle ha ringt förresten? Vad var det som hände? Hade hon blivit tokig? Fått minnesförlust.

Precis i det ögonblicket öppnades dörren igen och två män i mörkblå korta täckjackor klev in. Tillsammans med männen svepte en hård kylig vind genom lokalen, som kändes ända bort till Lisa.

-           Där är ni ju! ropade damen i röd kappa, Lisa sitter där borta i hörnet. Ska jag beställa åt er också?