Mörkt humör

På Jonnas begäran :-):

Tidigare text: ”Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon förlorade jag förstås matchen.

Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander, som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:

- Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.”

Mörkt humör:

- Så bedårande, kära Kitty, så rött och blankt, har du polerat det?

- Naturligtvis, magister Zander.

- Och vad hade du tänkt dig nu? Är detta en muta, månne? En present för att få mig på gott humör och ge dig bra betyg?

Han vägde äpplet i handen och svepte med det i luften. Jag följde äpplet med blicken.

- Ja, fast magistern, jag är faktiskt duktig i svenska och väl värd det högsta betyget? Ändå, eller hur?

Kitty plutade med munnen och med en höftknyck satte hon händerna i midjan .

- Lilla förtjusande Kitty. Idag har jag hittills varit på gott humör, även utan ditt äpple. Vid den kommande tidpunkt när jag ska bestämma vilka betyg du och dina klasskamrater ska få, kan du bara hoppas på att jag inte känner mig mörk, utan är på mitt ljusaste humör. Det är inte idag detta ska avgöras. Inte idag, Kitty. Och i vilket fall tänker jag inte låta mig förföras av ett rött äpple, lilla Kitty.

Jag betraktade Kitty när hon snabbt vände sig om så kjolen stod ut från kroppen och med röda flammande rosor på sina perfekt rundade kinder, vandrade tillbaka längs raden av bänkar och tyst satte sig längst bak. Jag kunde inte låta bli, känslan av skadeglädje spred sig i min kropp. Hade hon verkligen inbillat sig att det skulle vara så lätt?