Walt Disney

Jag längtar efter min barndoms jular. De tillbringades alltid hos min farfar som hade en bondgård mitt i Bergslagens djupa skogar. Känslan när jag satt i baksätet på pappas Volkswagenbubbla var skimrande. Med stora runda barnaögon betraktade jag granarna som stod skyhöga längs landsvägen och vars grenar nästan bröts av tyngden från tjock vit snö. Farfar stod på farstutrappen och välkomnade oss med ett stort leende.

– Välkommen till julen hos mig här i Bernshammar, sa han medan vit rök puffade ur munnen.

Det året när vi hade med oss vår televisionsapparat, eftersom farfar inte ägde någon, kommer jag speciellt ihåg. Vi skulle för första gången få se Walt Disney på TV. 1961, tror jag det var. Jag glömmer aldrig den lycka jag kände när pappa installerat TV:n, antennen riktats rätt och han tryckte på ”on”-knappen. Det funkade! Klockan tre bänkade vi oss, hela familjen och grät med Askungen och skrattade åt Janne Långben. Klockan fem knackade det på dörren och mamma gick och öppnade.

– God dag, god dag i stugan, hörde jag någon säga med djup mörk röst, finns det några snälla barn här?

– Ja, svarade mamma, det finns några stycken som väntar på tomten. Kom med in, tomten.

Det finns ett kort från samma jul, där jag med tungan hängande i mungipan, öppnar ett jättestort paket. Min första stora cykel. Den var röd.