Kalkon del 2

Fortsättning på gårdagens kalkon:

Utan att yttra ett ord, reste jag mig, rundade långsamt bordet, tog tag i verktygen och började trancheringen. Jag kände mig fullkomligt iskall inombords. Helt tom på tankar skar jag omsorgsfullt kalkonköttet i tunna skivor. Jag avskydde tjocka köttskivor, av alla slag. Jag kunde omöjligt svälja, kräkreflexerna kom på kortare tid än ett ögonblink. Det kanske var något sjukligt? Även fyllningen skar jag i bitar och la bredvid. Den doftade starkt av timjan och Delamain Pale & Dry, en alldeles för dyr konjak att använda i mat, men som jag i ett anfall av jag slösaktighet hade greppat på Systembolagets konjakshylla.

– Får jag din tallrik, Henry, sa jag och nickade kort åt sonens håll.

– Ska jag hämta pappa? frågade Lisen medan hon redan var på väg att krångla sig ner från matsalsstolen.

– Nej, sitt still, strunta i pappa.

– Vem tror du det var som ringde till pappa?

– Inte den blekaste aning, Lisen, svarade jag i en spetsigare ton är jag tänkt mig. Ät nu, sa jag och försökte låta mild på rösten, han kommer säkert snart.

Jag tog en djup klunk ur glaset med det röda Pinot Noir-vinet, som jag blivit rekommenderad att köpa till kalkon och kände den ljumma drycken hela vägen genom halsen och ner i magen. Drycken gjorde mig varm, jag tog en slurk till.

– Det var ett missförstånd.

Jag hade inte hört att dörren öppnats och Frasse kommit in i rummet. Jag vred huvudet åt vänster och stirrade på min man utan att blinka. Hans mun var öppen. Jag tyckte plötsligt att han såg fruktansvärt enfaldig ut.

– Missförstånd?

– Nej, ett misstag, menar jag.

– Vilket då?

Jag vände vinglaset med glasets fot pekande uppåt taket och slickade girigt i mig de sista dropparna vin, ställde ner det på bordet med en liten duns, tog tag i vinflaskan och fyllde på mer vin. Ända upp till bredden. Våra bägge barn satt vid sina med kalkon rågade tallrikar. Ingen av dem rörde maten. Varken Henry eller Lisen sa något.

– Vilket var ett misstag? Att hon ringde? Hit? Hem? Till oss?

– Nej, jag. Jag har gjort ett misstag.

– Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

– Att jag överhuvudtaget har träffat henne. Hon är galen. Ringa på juldagen. Hem till mig.

– Är det det som bekymrar dig? Att tillfället var illa valt?

Frasse tittade på mig med hakan sänkt. Lite under lugg. Kinderna blossade.

– Det är redan för sent. Alldeles för sent, sa jag.