Kollegan

Hon gav ett sårbart intryck. Som om hon inte hade någon riktig aptit på livet. Ansiktet var alltid blekt, som om hon ständigt vistades inomhus, som om hennes hud aldrig fått känna solens varma strålar. Det mörkblonda håret med några grå strån här och där, var stramt tillbakastruket och samlat i en kort tunn hästsvans. Om man tittade riktigt noga kunde man ibland se ett flyktigt leende dra över hennes läppar, men jag hade aldrig någonsin hört henne skratta.

Hon var min kollega sedan i femton år och ändå visste jag inte ett dugg om henne. Vad hade hänt under den här tiden, som hade präglat hennes inställning till livet?

Tanken slog mig. Varför utgick jag ifrån att det måste vara något dramatiskt, olycksdrabbande som hänt min arbetskamrat? Det kunde helt sonika vara så att livet bara gått sin gilla gång. Att det inte hänt något omvälvande, utan att hon funnit sig i sin händelselösa levnad.  Det var möjligen det som var felet, att hon aldrig varit handlöst, hopplöst förälskad. Aldrig kastat sig ut i det okända och tappat självkontrollen.

Jag skulle vilja veta, ville närma mig henne. Hur gör man det utan att det verkar konstigt eller snokande? Vi hade inte precis haft nära kontakt under de här åren. Hon verkade inte ens reagera på att jag fanns. Hälsade knappt, bara en liten knappt märkbar nick när vi gick förbi varandra i korridoren. Vågade jag?