Kalkonen

Vi skulle precis hugga in på kalkonen. På en engelsk internetsida hade jag hittat ett klassiskt julkalkonrecept med fyllning gjord på torkade aprikoser, fläskfärs, sötmandel, timjan och konjak. Han stod redo med vänstra handen tungt vilande på köttgaffeln och kökskniven hade precis brutit kalkonens spröda skal. Resten av familjen satt beredda runt bordet, vi följde hans rörelser.

Telefonsignalens mjukt gungande toner av Blueberry Hill ljöd. Hans mobil. Jag hann se att håret på hans huvud spratt till. Jag iakttog hur han drog gaffeln ur köttet och la kniven tillbaka på kanten av det vita porslinsfatet.

– Det ringer, sa han fullständigt i onödan, jag svarar.

Också det onödigt, tänkte jag, eftersom det var hans egen mobil som ringde, men jag sa inget högt.

– Ja det är Frasse.

Jag såg hur hans ansikte förändrades. Hans tidigare lilla rynka mellan ögonbrynen försvann och ersattes av ett antal horisontella rynkor i pannan. Högst upp på hans höga kindknotor började oregelbundna röda fläckar framträda.

– Du, du ringer olämpligt.

Allas ögon var vända mot Frasse. Tystnaden i rummet gjorde att vi alla utan ansträngning kunde höra en upprörd stämma från mobilen. Frasse öppnade munnen.

– Du vänta lite, sa han.

Utan att se på oss andra, vände han sig om och med mobilen tryckt mot högra örat gick han mot dörren.

– Vänta lite, upprepade han, samtidigt som han öppnade matsalsdörren och gick ut.

Det sista jag såg av honom innan han stängde dörren var hans uppspärrade bruna ögon. Han tittade rakt på mig, men utan att se mig.