Kitty var docksöt. Och jag var sjuk av avund. Hennes blonda
axellånga hår var alltid välkammat. Det glänste som mässing i solen och med
sina runda koboltblå ögon hypnotiserade hon de flesta . Jag undvek alltid att
ställa mig bredvid henne. Det gick säkert inte, tänkte jag, att i så fall undgå
att jämföra oss. Med mitt stripiga råttfärgade hår och metalliskt grå ögon
förlorade jag förstås matchen.
Det var därför det var så underligt. Den gången, den sista
lektionen i svenska på vårterminen. Jag tappade hakan. Med ett litet spelande
leende på läpparna och gungande höfter promenerade Kitty fram till magister Zander,
som satt längst fram på ett litet podium. Jag följde henne med blicken och
funderade på vad hon tänkte göra. När hon kom fram till Zander visade hon alla
sina vita jämna tänder, la ett polerat glänsande äpple framför honom och sa:- Jag tänkte att magistern säkert var sugen på ett äpple.
Klurigt; får fantisera ihop en förklaring på egen hand.
SvaraRaderaVi är nog rätt lika i vår skrivarkreativitet...
Inställsamhet ger mig knottror.
SvaraRaderaOjdå.
SvaraRaderaDet blir mer spännande för varje gång jag tittar in här. Superb text.
SvaraRaderaSkicka till SD-s pressekreterare så kanske dom ser att man inte ska ha förutfattade meningar.
SvaraRaderaSpännande, varför gav hon magistern ett äpple, eller ännu mer nyfiken på varför betraktaren blev förvånad ...
SvaraRadera