Lätt, lätt, lätt

En meter framför mig vippade sig sädesärlan lättsamt fram över promenadstråket. Stjärten vickade och guppade. Upp och ner. Upp och ner. Den såg så lycklig ut. Som om den inte hade några bekymmer. I alla fall inga värda att bry sig om. Jag kände mig avundsjuk. Fast också imponerad. Det verkade så härligt att vara en sädesärla.

Skulle jag våga prova? Kanske skulle jag känna mig bättre sen? Struttande och svassande började jag ta mig framåt. Och faktiskt, det kändes lite avigt men det funkade. Efter bara några få studsande steg kom på mig själv med att skratta rungande och högt och huvudet kändes lätt, lätt, lätt.