Duka under

Han sa att jag hade två val. Antingen brottas med (eller var det mot?) ett lejon eller kasta mig utför forsen.

”Det finns vissa som har valt forsen. De har trott att det var deras bästa chans. Men det kan jag berätta för dig att de har dukat under, varenda en”, sa han och satte tummarna innanför det breda läderbältet.

Trots min belägenhet la jag märke till hans axelparti, kunde inte låta bli att betrakta hur välformat det var. Hans smala höfter som avtecknades under de tunna minimala benkläderna. Jag hade alltid beundrat honom på avstånd. Med en slags märklig häpenhet gick det upp för mig att det antagligen var sista gången jag kunde njuta av hans uppenbarelse.

”Mot lejonet har du en chans om du är smidig och snabb nog.”

Omkring mig hördes mummel av röster. Jag stod mitt i en ring av människor. Människor som jag kände. Som kände mig. De stirrade på mig. Det var som om vi aldrig tidigare setts. Neutrala miner eller i några ansikten läste jag glädje, skadeglädje snarare. Det kunde inte vara sant. Fast jag visste. Jag hade alltid haft svårt för att underordna mig. Nu var det för sent att ändra sig. Jag hade gått för långt i min iver att bestämma själv.

”Trots allt väljer jag forsen”, sa jag och en våg av fruktan sköljde genom kroppen. Vad hade jag nyss sagt? Mitt öde var beseglat.