Futtig

Hon står i dörren. Jag hajar till, eftersom jag inte har hört henne komma. Hennes små smala fötter är iklädda rosa sidenskor med knutna rosetter runt ankeln. Det är allt jag ser av hennes ben. Den gråblå spetsklänningen döljer resten. Över hennes bleka ansikte flyger skuggor. Färgskiftningarna kommer från elden i den öppna spisen förstår jag efter några sekunder. Jag inser att vi oavvänt betraktar varandra. Jag blir varm om kinderna. Känner mig ertappad. Hon tar några steg mot mig med högerhanden framsträckt. Jag reser mig hastigt upp.

”Så ni har kommit”, säger hon.

Jag ryser av tonen i hennes röst. En aning hes och samtidigt ungflicksljus. Jag tar hennes hand i min och mina läppar nuddar vid hennes handrygg.

”Ursäkta, jag blev mött i dörren. Han följde mig hit och bad mig vänta”, säger jag och böjer på huvudet.

”Inget att ursäkta, säger hon, drar på munnen och lägger huvudet på sned. ”Det var Albert. Han visste att ni skulle komma. Sitt ner.”

Bredvid henne är jag futtig. Så mycket förstår jag. Min klädsel är torftig. Kostymen är trådsliten och den vita skjortan är tunn i tyget av för många tvättar. Hon betraktar mig igen. Inte med en överlägsen attityd. Mer nyfiken. Intresserad.

”Berätta nu”, säger hon och bjuder mig att börja prata genom att visa mig handflatan.