Skriande tyst

Det utdragna skarpa skriket gjorde att mina öron skrynklades ihop . Troligtvis är jag född med en hörseldefekt. Jag tål inte genomträngande ljud eller falsettröster. Det gör inte bara ont i öronen utan hela min kropp vrider sig i kramp. När Ludmila Engquist under sin aktiva häcklöpningstid ofta blev intervjuad på TV, fick jag stänga av ljudet. Snälla Ludmila, sänk rösten ett antal hack. Det skulle både din röst och jag må bättre av, sa jag högt för mig själv. Jag ville så gärna höra vad hon hade att säga. Fri idrott är bland det roligaste jag vet, men jag fick aldrig höra hennes kommentarer.

Nu var det tyst, skriande tyst i lägenheten. Jag rusade in i sovrummet, in till min man som jag visste satt och kollade V75. Martin hade spelat. Det gjorde han alla lördagar och den här gången hade han hittat en rad som kostat honom sexton kronor.

Han låg i sängen, raklång på rygg med armarna utsträckta rakt ut från kroppen. Martins kinder var lika vita som snön utanför fönstret. Han stirrade stint upp i taket, orörlig.

– Martin!

Jag skakade häftigt hans axlar.

– Vad är det med dig? Martin, är du sjuk? Säg något.

Martin vred sakta på huvudet, hans stora blå ögon mötte mina och jag kunde se ett litet leende sprida sig över hans bleka ansikte.

– Vad är det? Martin?

– Jag har vunnit, Lisa, tre hela miljoner svenska kronor!