Frank

Novellutmaning som jag anammat från Malins blogg:

http://blogg.passagen.se/basimah/entry/novellutmaning#comment-form


Frank stod upp med händerna löst knäppta framför skrevet. Ryggen var krum. Den svarta skrynkliga kostymen, som av ålder såg smutsigt grå ut, slokade över hans spensliga buteljaxlar. Den uppknäppta skjortan som skymtade under kavajslagen var trådsliten och mer gul än vit av för många tvättar. Intrycket för mig som satt på åskådarläktaren var att det här var en kuvad man i en begynnande ålderdom.

Jag tyckte synd om mannen. Kunde han verkligen ha gjort det som åklagaren påstod?  Han verkade bara oansenlig och tillbakadragen.  Att det var fel insåg jag efter en stund när han vid ett kort ögonblick fångade min blick. Det gick inte hålla tillbaka en ilning i magen när jag mötte hans gnistrande klara ögonvitor som kontrasterade starkt mot de blåklintsblå ögonen. De hade en genomträngande glimt som drabbade mig som en hård smäll rakt i magen. Då förstod jag. Det här var en skärpt man.

– Du har tur, du slipper fängelse, sa domaren. Eftersom det har konstaterats att du lider av en livslång oreparabel galenskap, alltså har en kronisk mental sjukdom, kan du inte hållas ansvarig över dina handlingar vid mordet natten till nyårsdagen.

– Tack, fru domare. Jag är tacksam, fru domare, sa han och böjde huvudet.

Jag hann precis se den beslutsamma blicken innan den skymdes av de tunna grå hårtestarna som kammats snett över den vita huvudsvålen och som ramlat ner över ögonen.

Som journalist blev jag nyfiken och gjorde egna efterforskningar, men jag kom ingenstans. Jag bestämde mig för att besöka Frank på mentalsjukhuset. Jag erbjöd honom pengar om han fick ge sin version av händelsen, men Frank berättade aldrig för någon om den där natten.