Nykomlingen

Lisa kliver in genom ytterdörren till sjukhuset i Jakobsberg, på väg till långvårdsavdelningen. Kliver in i hissen, trycker på knappen som ska ta henne till tredje våningen. Mormor Oscarina bor här sedan något år tillbaka. Egentligen tycker hon inte om att komma hit. Det känns sorgligt och jobbigt att se sin mormor bli sämre och sämre både i huvud och i kropp. Lisa vill hellre tänka på mormor som den barska men snälla husmor hon var, alltid med något på gång i köket.

Det luktar speciellt på sjukhus, tycker Lisa. Särskilt på mormors avdelning känns en svag med ändå tydlig doft av avskräde blandad med blek sjukhusmat, som gör henne lätt yr och illamående. Lisa drar handen genom det blonda näst-intill-snagg-korta håret med den lilla uppåtsträvande luggen. Tittar ner på sin slitna Levisjeans med hål på knäna och de före detta vita gympadojorna. Hon borde ha bytt om. Sjuksköterskan kommer henne till mötes.

"Vill bara varna dig. Din mormor har spolat ner sina löständer i toaletten. De bara försvann. Du kanske tycker att hon ser konstig ut. Så du vet."

"OK. Då vet jag."

Lisa suckar, känner sig än mer nedstämd. Inga tänder, heller. Förutom allt annat. Hon drar upp den tunga dörren till Oscarinas rum. Moster Greta är redan där, sitter på en besöksstol vid sängen, med ryggen mot Lisa. Lisa ser mormor halvsitta i sängen. Hon har baxats upp mot en kulle gjord av stora kuddar. Munnen ser ut att ha ramlat in i ansiktet. Mormor får syn på Lisa, hon stirrar, lyfter armen och pekar med handen. Med viss svårighet, utan tänder som stabiliserar, utbrister hon:

"Vad är det där för pojke som kommer? Är han nykomling här?"