Svårt att vakna. Ögonen vägrar att slå upp sina lock. Illamåendet lurar. Varje måndag likadant. Måndagmorgondepressionen sitter kvar i hela henne lekamen fast anledningen sedan länge är försvunnen. För alltid inborrad i skallbenet. Men så kommer insikten farande:
Jag behöver ju inte göra mig iordning för att med ångest upp till ögonbrynen ta mig till arbetet! Jag måste inte ta itu med de förhatliga surdegarna som brukar ligga och grina mig rätt upp i ansiktet.
Hennes ögon klarnar, problemrynkan mellan ögonen försvinner, de uppåtsträvande axlarna åker ner. Nej, hon kan i lugn och ro kliva upp ur sängen, göra iordning en närande och god frukost. Läsa tidningen, från pärm till pärm om hon har lust. Sätta sig vid datorn, logga in på sin egen icke offentliga skrivblogg, fundera över dagens skrivpuff. Tänka till om dispositionen av hennes bok, som än så länge bara finns i fantasin, fortsätta med påbörjade noveller, ta sig en flukt på andras skrivarbloggar och hemsidor. Kanske chatta en liten stund med väninnan boende utomlands.
Hon känner en liten rädsla komma smygande på tå. Hur länge kan jag få ha det så här bra? Tvingar bort tanken. Till senare.
NJUT! Det är bara att surfa på vågen och göra det du känner för.
SvaraRaderaCarpe diem.
SvaraRaderaMmmm, precis så där vill jag ha det! Härligt!
SvaraRaderaEn liten skugga som oroar. Vanligt och mänskligt att inte våga njuta fullt ut av en bra dag.
SvaraRaderaNjut- det är idag du lever om morgondagen vet du inget, o de goda dagarna kan du alltid bära med dig- (önskar jag kunde vara lika klok när jag pratar med mig själv). I alla fall väldigt härligt beskrivet!
SvaraRadera