"Vad är det för fel på dig? Du måste väl se skillnaden?! Nu är det din tur!"
"Jo... jag ser, förstår, men jag har så svårt... kan inte."
Viskar fram orden, tittar ner i golvet, vågar inte se Martin i ögonen. Hon skäms. Jag är så misslyckad. Är det för att jag är blyg eller för att jag har växt upp i en familj utan kramar? Lisa kan inte påminna sig när mamma gav henne en kram senast. Det finns ett gammalt foto där mamma har henne i sin famn, men sen... vad hände sen? Och pappa har hon aldrig ens snuddat vid. Han håller avståndet. Noggrant.
Jag älskar ju Martin! Kan ändå inte ta första steget. Har inte förmågan att sträcka ut min hand, eller närma mig Martin för att ge honom en kyss. Som hon så gärna vill. Kroppen stelnar till en orörlig skulptur.
"Jag kan inte varenda gång vara den som tar initiativet. Jag orkar inte det. Jag har dejtat Karin. Bara så du vet. Måste se om det kan vara på ett annat sätt."
"Jag förstår. Jag fattar om du ger upp."
Lisa sitter på bussen hem på kvällen, stirrar in i sin egen spegelbild som anas i bussfönstret. Karin. Hon som är så snygg. Tårarna rinner. Hon drar hårt med händerna över kinderna, röda märken efter fingrarna framträder. Bort, hon vill bara bort, bort med både tårar och tillvaro.
Morgonen efter. Nu har hon bestämt sig. Hon ska våga. Vill våga. Martin kommer gående emot henne. Lisa går fram till honom med säkra steg. Känner sig trygg. Tar Martins ena hand, stryker den mot sin egen kind. Ser honom rakt i ögonen.
Så fint slut. Jag blev helt varm i magen av hennes mod.
SvaraRaderaTänk vad svårt det kan vara - och ge - ömhet. Du visar på de känslorna och våndan på ett jättebra sätt.
SvaraRaderastark berättelse. otroligt fint skriven och slutet var skönt. lite av Elsa Beskows om den lilla lilla gumman som blev arg på katten som sprang till skogs (men kanske kom den tillbaks en dag i alla fall). hoppfullt.
SvaraRaderaEn stark text.
SvaraRaderaDen här gillade jag skarpt. Den var stark och slutade lyckligt
SvaraRaderaAtt ge känslomässigt, av det man inte själv fick som barn, är något oerhört svårt. En andlig läxa. Den människa som klarar det växer.
SvaraRaderaMycket fin text och tanke! Hoppas han fick en smäll sen bara...:-)
SvaraRaderaOj vad jag känner igen mej i den där rädslan för närhet, tog mej halva livet att komma över o kunna njuta av ngt som är så underbart o livsviktigt. Det var modigt av Lisa att våga!
SvaraRadera