"Vi kan inte frångå våra bestämmelser! Inte av någon anledning!"
Han höjer pekfingret och skakar med det åt mitt håll. Jag ser hans mun röra sig. Det tar några sekunder för min hjärna att ta in vad han säger. Uttalandet träffar hjärnbarken med en enorm kraft, jag gungar till, tappar nästan balansen.
"Ja... men... flickan blev ju våldtagen och... hon är bara tretton år! Och... dessutom är förövaren hennes egen far!"
Jag har svårt att uttala orden, jag snubblar och snavar.
"Ja, säkert är det synd om flickan, men regler är till för att följas. Vi beviljar aldrig någon dispens. Inte i något fall. Hon får föda barnet och ta hand om det med hjälp av sin mor."
Han drar med insidan av händerna över kläderna, som för att släta ut osynliga veck. Kanske slår tanken honom, kanske blir han fuktig om händerna av en plötslig tvekan. Kanske.
"Men... hon är så ung. Tänk om hon inte klarar att föda!"
"Då får det bli så."
Stackars lilla tös!
SvaraRaderaVilken karlslok!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaett fruktansvärt text innehållshandling men så bra beskrivet även om jag inte gillar själva handlingen så handlar ju det mera om mig än om din text, som gjorde ont att läsa idag.
SvaraRaderaHemsk historia! Bra text.
SvaraRaderaSå oåterkalleligt och hårt och så naket om hur svårt det kan vara att beskydda sina barn. Så väl och skoningslöst skrivet, träffar under huden!
SvaraRaderaAj, det gör ont när man läser texten. Kärnfull och gripande!
SvaraRaderaBra. Läskigt. Gillar det lakoniska. Trots att hon inte är närvarande, lyckas du göra flickan till huvudperson. Bra jobbat!
SvaraRaderaÅ vad bra, åskådliggör mänsklig dumhet som ett knytnäveslag i solar plexus.
SvaraRadera