Skrivkontakt - Löparproffs

Skriv en scen där din huvudperson måste övertyga någon som är tveksam.

Kanske egentligen för varmt för att springa. 25 grader och sol från en flaggblå himmel. Ett stilla regn var skönare. Som tur var lämnade höga granar och tallar en praktisk skugga. Han joggade snabbt på stället, höjde knäna till höga hopp. Flåsade. Visste att formen var bra, om än inte helt på topp. Det hände alla, även ett löparproffs drabbades av en syreskuld i början av långa lopp. En vältränad person betalade tillbaka skulden relativt snabbt och arbetspulsen la sig på en stabil nivå. Specialister lärde känna sin kropp, inget hände av en tillfällighet.

– Men tjänare Mats!

Han spratt till och vände sig om.

– Christer, det var inte igår, sa han och kände sig tvungen att gå fram till honom.

Löparkollegan var klädd i svarta långa tights och en svart funktionströja med några knallgula breda ränder längs sidorna som antagligen skulle föra tankarna till eldsflammor.

– Hur står det till med sådan bock idag då?

Christer log och visade alla sina stora en aning gula tänder på samma gång. Den ena framtanden satt lite ovanpå den andra.

– Bock?

Mats ryggade tillbaka inför ordet.

– Kom inte och säg annat. Jag såg dig nog.

Pekfingret ruskade omkring i luften.

– Var då? Hur då? frågade Mats.

– Jag såg dig klart och tydligt när du gick in på Fiskekrogen efter att du klivit ur taxin tillsammans med en blond donna i snäv svart och blänkande klänning. Jag stod på andra sidan, vid statyn. Alströmer är det väl? Han med potatisen. Du såg inte mig och jag ville inte störa.

– Det var inte jag.

– Klart det var, försök inte. Jag känner igen min Mats när jag ser honom.

Mats vände ansiktet upp mot trädtopparna och satte några fingrar över munnen.

– När skulle det ha varit? frågade han sen medan han betraktade Christer.

– För en vecka sen, ungefär. Jo, sa han efter några sekunders betänketid, det måste det ha varit i onsdags, eftersom det var när jag var på väg till Casino Cosmopol. Jag var där med några polare. Det ligger ju bara runt hörnet.

Han stirrade på Christer utan att säga något.

– Har du lämnat Maria?

Med rynkad panna och vidöppna ögon stirrade Christer oavvänt på honom. Det började det krypa i kroppen på Mats, det kliade på överarmarna.

– Varför frågar du det?

Han hörde att han lät gnällig.

– Eftersom du är ute med andra, förstås! Lägg av. Jag är inte född igår.

– Lugna ner dig nu för satan, måste du gapa så? väste han och tittade sig omkring.

Han tog ett steg närmre så att de hamnade mindre än en meter från varandra. Christer var kortare, vilket gjorde att Mats kunde betrakta honom snett ovanifrån.

– Det var bara en jobbträff. Inget annat. Sluta tjata.

– Du, dra inte den valsen. Det syntes lång väg vad ni hade tankarna, vad ni skulle göra efter besöket, sa han, log och tog ett långt steg bakåt.

– Ta det lilla lugna nu, ta det bara vackert.

– Vem var hon då?

Christer hade höjt tonen ett par hack.

– Jag vet för helvete inte ens vem du pratar om. Förresten, sa Mats, jag vet faktiskt inte vad du har med det att göra, om det skulle vara som du säger.

Med uttrycklig betoning på ordet om.

– Du, gör dig inte dummare än du är. Eller mig för den delen. Jag vet för tusan vad jag såg.

– OK, lugna ner dig. Spring nu inte och babbla om det till höger och vänster.

Mats pekade på Christer med hela handen.

– Du känner väl mig. Sådan är inte jag. Men för säkerhets skull får du berätta, annars kan jag inte lova något, sa Christer och flinade.