Skrivkontakt, Lenas misslyckande

En scen där Lena misslyckas med något (och kanske inte kommer på en lösning, men iaf)

 

2004 i januari. Innan Lena drog igen skåpet satte hon en svart överdragströja kring midjan, knöt ihop ärmarna framtill och sneglade över axeln. Precis när hon förvissat sig om att tröjan dolde ändan slog det henne att hon glömt att fråga var jympasalen var placerad. Lena tittade på sig armbandsur. Fyra minuter kvar. Med snabba steg gick Lena ut ur omklädningsrummet och fram till receptionen. En kvinna i hennes egen ålder stod bakom disken. Hon hade blont kortklippt hår med knallblå uppåtstående lugg och samma intensivt blå ögonfärg. Lena tyckte att det blåa lyste rätt in i hennes egna gråblå ögon.

                     – Kom ska jag visa dig, sa kvinnan.

Lena spatserade några meter bakom receptionisten. Hon kunde inte låta bli att stirra på kvinnans vältränade kropp. Den röda dräkten satt perfekt över hennes stjärt och Lena kunde se skinkornas muskler röra sig i takt med hennes långa steg.

                      – Här är det, sa hon och vände sig om och med ett stort leende pekade på ingången till Sal 1.

Lena klev in i rummet. Det var fullt av människor, mest kvinnor, men hon la märke till att två män i övre medelåldern klädda i likadana flaggblå shorts och limefärgade t-skjortor stod och pratade med varandra. På tröjorna stod det Göteborg Midnattsloppet framtill. Allihop stod i en stor ring runt en kvinna i likadan röd jympadräkt som kvinnan i receptionen hade på sig. Den här damen såg stark ut, kraftig, men utan fett. Kanske lite mage. För att se och lättare kunna följa, gick Lena fram och ställde sig nära instruktören. Musiken gick igång. Lena kände igen Per Gessle och Tycker om när du tar på mig. Uppvärmning. Det kändes skönt att sträcka ut kroppen. Lena blev lagom varm. Musiken blev häftigare. Till tonerna av Jill Johnsons Crazy in Love satte instruktören upp farten och hoppade runt i snabb takt. Samtidigt som Lena hela tiden befann sig så nära instruktören som möjligt, stirrade hon på kvinnans raskt studsande fötter för att göra likadant. Lena mer anade än insåg att hon var för nära en av sina medjympare. Krocken blev så kraftig att de bägge dunsade ner i golvet i en enda hög. Det var en av männen i gult och blått, såg Lena när hon dragit sig upp i sittande ställning.

                      – Du, ställ dig längre bak om du inte hänger med, ropade mannen för att överrösta musiken och Lena såg hur saliv stänkte ur hans mun.

                      – Ursäkta, inte min mening.

Lena gjorde som han sa. Med tunga steg gick hon en bit bort, utanför gruppen. Det hettade i kinderna. Nästa gång skulle hon välja ett pass på en tid när det var färre deltagare. Kanske kunde hon hinna en lunch, tänkte hon medan hon försökte hänga med i svängarna. Det var svårt eftersom det inte gick att se vad instruktören höll på med innanför den ogenomträngliga skogen av människor.

Efter passet, när hon lät duschens milda vattenstrålar skölja bort svett och lindra ömma muskler, slog det henne att en positiv sak hade dagens jymping trots allt medfört. Hon hade helt glömt bort att tänka på Rolf och på hur hon skulle säga det till honom. Att hon ville att de skulle separera.