Cement

Konstigt egentligen att Elin så tydligt kom ihåg när vändpunkten kom. Hela hennes uppväxt hade hon vetat att mamma hade svar på allt. Ibland kom Elin hem från skolan och vibrerade av ilska, till exempel över Biggans dumhet. Hur kunde hon påstå att Elin hade fula fräknar? Då sa mamma att det berodde på att Biggan var avundsjuk på Elin. För Biggan hade väl inga? Nej, det fick Elin hålla med om, att det hade hon inte. Biggan hade svart långt hår och ljusbrun hy, helt slät utan fläckar. Så, det var därför, tänkte Elin och såg på Biggan på ett nytt sätt.

När mamma och Elin tittade på film på teve och det var otäckt, kunde Elin fråga med darr på rösten: Men inte tänker väl gubben skicka iväg flickan till en okänd människa? Nej, sa mamma, det gör han inte. Och om han gör det kommer de som tar hand om Elin att vara jättesnälla. Elin drog en djup suck av lättnad. Så skönt att mamma visste det.

Men en kväll, Elin hade precis fyllt tretton år. Det var en italiensk film på teve. Elin frågade: Kommer den stackars fattiga mannen att drunkna i cementen? Nej, sa mamma, de räddar honom innan dess. Utan att Elin var beredd på det själv, öppnade hon munnen och sa: Mamma, så blir det inte, du har fel, han kommer att dö. Hon var helt övertygad. Och så blev det. Mannen drunknade i cement.