En viskning

I fikarummet är stämningen som vanligt stökig. Jag sätter mig med min kaffemugg och vet att jag inte kommer att få ett ord med i laget. Ulla-Britt är värst. Finns ingenting i hela världen, eller i hela universum för den delen, som inte hon är expert på eller som hon inte nyss har läst en artikel om. Nyss som i; för några minuter sen. Gör hon inget annat än kollar på Teve eller är inne på nyhetssajter? undrar jag för mig själv hela tiden. Man kan nästa få för sig att hon inte jobbar. Är det ingen annan som undrar?

Ibland sitter jag och funderar på vad som skulle hända om jag plötsligt gav upp ett gallskrik. Skulle de tystna? Så tröttnar jag med ens. Jag ser rött, reser mig så hastigt upp, att jag samtidigt välter stolen. Det bryr jag mig inte om, jag låter den ligga. Med kraftiga kliv och utan att kolla om någon reagerar, ser bara stint rakt fram, går jag de få stegen fram till mitt rum. Jag går in och drar igen dörren efter mig. Den slår igen med ett högt brak. Uppfattar någon det som ett svagt sus, kanske? Ett obehörigt ljud som irriterar under några sekunder? Kan man hoppas?