Ny skola, ny klass. Hon är 9 år och har redan flyttat långt flera gånger. Varit tvungen att byta skola, klass och kompisar. Det är pappans fel, tänker hon. Han söker nya jobb hela tiden för att få högre lön. Hon förstår inte varför det är så viktigt.
Det gör henne otrygg. Blyg och osäker. Hon hinner aldrig känna att hon kan vara sig själv, att klasskamrateterna tycker om henne för den hon är. Då kommer nästa uppbrott.
Hon har aldrig läst samma historieböcker som de andra, har aldrig stickat samma halsduk och vantar i syslöjden eller kommit lika långt i geografin.
Känslan av inte vara hel sticker i henne. Hon vill så gärna vara som alla andra, men hon hinner aldrig.
Hennes klasskamrater är inte alltid så snälla, tycker hon. Igår när de hade syslöjd sa deras lärarinna till henne:
"Eftersom du är ny, Maria, kan du få sy något vad du vill, en julklapp till mamma. Ett skydd till kökshandukarna kanske, med lite vacker brodyr?"
Hon känner sig så glad, att inte behöva börja från början med allt de andra redan hade sytt färdigt. Hon tycker inte om syslöjd, känner sig klumpig och blir bara svettig om händerna.
Då hör hon en klasskamrat, Kristina, ropa högt:
"Nämen, Maria har ju inte ens sytt gymnastikpåsen som vi andra har gjort! Det måste hon väl göra först? Och allt det andra?!"
Hon känner hur hon krymper ihop. Åter igen den där känslan av att inte vara hel. Olik de andra.
Min mamma var utsatt som barn för det här.
SvaraRaderaMorfar stannade aldrig länge på jobben, utan sade upp sig och tog sin familj på fru och fyra barn med sig till nästa stad så fort han lessnade.
Mamma är en mycket otrygg människa, och har alltid haft svårt att få vänner och lita på någon.
Jag tycker att dina texter är alltid så intressanta, börjar man läsa dem så måste man se slutet som ofta är en öppen fråga för ens egen fantasi. Det gillar jag
SvaraRaderaBra skrivet, känner igen Marias ensamhet.
SvaraRaderaOm hon aldrig har upplevt det där lugnet och ron, hur vet hon då att hon saknar det? Nu var jag lite elak, men det var den första frågan som poppade upp. Bra skrivet. Det är egentligen en paradox, vi strävar efter att våra barn ska bli egna individer men det enda de vill är att vara som alla andra. I alla fall i en viss ålder, sen önskar vi föräldrar att de skulle vara som alla andra.
SvaraRaderahade lite samma fråga som drumalex samtidigt som jag tänker att det där lunget är något hon på nått sätt inbillar sig att de andra redan har, vilka barn är inte rotlösa? gillar texten jag ser den lilla framför mig och hennes rotlösa känsla. malix
SvaraRaderaHåller med ovanstående kommentarer, men fäste mej också vid kraven på att alla ska göra samma, millimeterrättvisan. Bra.
SvaraRaderaLilla gumman, känner med henne!
SvaraRadera