Mitt gamla smultronställe

"Jag har inte varit där på..., Lisa rynkar ögonbrynen, "... kan det vara sant? Jo, det är fyrtio år sedan!"
"Oh my dear god!", svarar Martin.
"Tänk vilken lycka om vi kan hitta dit!"

De har kört bil från Västerås och passerar nu skylten som visar att de är välkomna till det lilla samhället, Färna i Västmanland. Färna som började bebos redan i slutet på fjortonhundratalet, känns nu sorgligt tomt.

Till höger ligger den vackra herrgården som förr i tiden tjänade som hem för järnbrukets disponent med familj. Nu tror hon att det används som Spa.

"Jag har för mig att vi ska åka in på en smal grusväg som svänger förbi herrgården på vänster sida. Där är den!".

De tar av från leden, tar sig förbi herrgårdens gröna sköna parkområde.

"O nu då?", frågar Martin.

De har kommit till en T-korsning. Vilken väg var det? Rakt fram eller åt vänster? Lisa känner efter. Kan det ha varit vänster?

"Vänster", säger hon med säker stämma. Hennes uttryck i ansiktet skvallar om en viss osäkerhet.

De kör vidare. Känner hon igen sig? Kanske.

"Jo! De där högra träden känner jag igen!"

Två enorma tallar bildar en portal, som om de har planterats där för att välkomna besökare.
Nu är det inte långt kvar, hon känner sig nästan nervös. Hon kikar omkring sig, söker fler igenkänningspunkter.

"Här är det!", ropar Lisa.

De svänger in vid ett rött litet torp med vita knutar, som ligger högt uppe på en liten kulle.

"Här är det!", ropar hon igen, "tänk att jag hittade! Snacka om att känslan oftast är rätt!"

De hoppar ur bilen, går fram till torpet. Hon känner sig så ivrig att få visa Martin. Ingen verkar var där. De kan i lugn och ro gå runt och titta. Hon berättar att torpet förr kallades Finntorpet och att det ofta användes som skydd för jägare. Det sägs att Gustav V en gång var där.

"Hans namn står nämligen inristat på torrdassets vägg", säger hon, "kom så ska jag visa dig."

Fast, tänker Lisa, insikten är en aning vuxet brutal, det kan ju vem som helst ha täljt in i träväggen.